image description

Jobbet handlar om att improvisera och vara medmänniska

Att improvisera och vara medmänniska – det är det jobbet på evakueringsboendet handlar om. Samia är tjänstledig från sitt jobb i vård- och omsorgsförvaltningen i Botkyrka.


- Jag är inte egentligen någon kontorsmänniska. Jag kan liksom ”ta” människor oavsett vilka de är, och när någon träffar mig så slappnar de av och blir trygga. De flesta vill inte åka härifrån när de har varit här. Särskilt om de har varit här en längre tid, en vecka eller mer. Då är vi alla ledsna – både de och vi i personalen – när de ska åka vidare. Men sen kommer det en ny busslast med nya människor.

Samia passar helt enkelt väldigt bra för det här jobbet, där just att skapa relationer ger det där lilla extra. Och språket är inget hinder.

- Jag har bott i Nordafrika, så jag pratar arabiska med den nordafrikanska dialekten. De som kommer hit har ju en annan dialekt, men min nordafrikanska fungerar hjälpligt här. Resten viftar jag.

Fördel att vara lite äldre

Det märks att Samia trivs med det här jobbet, när hon berättar om hur det är, och när hon berättar om de som bor här.


- Här måste du improvisera. Du måste vara medmänniska. Och när inte alla gånger orden räcker, då måste man kunna prata med kroppen. Man får inte vara den här snälla svensken utan man måste vara tydlig, och gärna ta till kroppsspråket. Och gärna överdriva. Visa på klockan, peka på hur solen har gått på himlen, det är mitt på dagen och frukosten är över. Då får man ett leende tillbaka.

Hon tycker också att det är en fördel att vara lite äldre.

- Om det är några barn som kanske behöver lite tillsägelse, då påpekar jag för föräldrarna att de måste engagera sig, det är ju deras barn.  De ser att jag är äldre, och respekterar att jag säger till. 
 

Berättelserna berör

Samia känner verkligen att hon gör en insats här. Att hjälpa människor i nöd, det ger henne också mycket tillbaka. Och det ger tankeställare om hur bra vi själva har det. 


- När jag jobbade en natt kom en äldre kvinna och satte sig bredvid mig. Hon var helt lugn men tårarna bara rann. Hon berättade något, men vi kunde ju inte prata med varandra. Hon gick till sitt rum och kom tillbaka med en lapp. Någon hade hjälpt henne skriva: ”De sköt min man framför mig, talibanerna. De har tagit min dotter.” Det här har berört mig jättemycket.

Samia avslutar med att lovorda grannarna i närheten och hela Tullinge. Kyrkan har hjälpt till att organisera insamling av kläder. Några har kommit förbi med leksaker och andra gåvor. 

- De har varit helt fantastiska här i Tullinge, hur de har tagit emot. Alla vinkar här. Det är så trevligt. Och några har tagit initiativ så att varje barn nu får med sig ett kramdjur när de åker härifrån.

Senast uppdaterad 2015-12-16