image description

​Det som övervinner är glädjen

En betydelsefull positiv kraft kring boendet i Tullinge är Svenska kyrkan. De har organiserat insamling av kläder flera gånger. Många som kommer är inte klädda för kylan, så framförallt ytterkläder och skor är uppskattat.


Men kyrkan har också aktiviteter för barnen. Louise Bredberger, församlingspedagog berättar:

- Jag har pratat mig varm för insamlingarna, men det är här på boendet jag har gjort min insats. Vi kommer hit 2-3 gånger i veckan för att pyssla och sjunga. Det känns extra viktigt att göra det roligt för barnen när man ser att föräldrarna har det tungt.
 

Finns där för barnen

Det är ganska snabba puckar när de blir tvungna att lämna boendet för att åka vidare.
 
- En dag när vi kom hade de just fått veta att de skulle åka vidare samma dag. Några var stressade och ledsna. Då var det så skönt att finnas där för barnen. Föräldrarna kunde fixa med sitt, prata med Migrationsverket och vara oroliga. Men barnen märkte inte så mycket av det. Då kände jag ”Nu gjorde vi faktiskt nytta”, säger Louise.
 
Uppskattningen är stor från barn, familjer och personal när Louise och hennes kollega från kyrkan kommer. Flera pratar om den fantastiska insats som kyrkan gör, och personalen vid boendet konstaterar ”Nu är barnen glada resten av dagen.”
 
- Det är alltid fantastiskt att jobba med barn. Och här måste vi kommunicera utan att ha ett gemensamt språk. Jag pratar svenska. De pratar arabiska eller vilket språk det nu kan vara – det är ju olika. Sen möts vi på vägen och förstår varandra.

 

Ibland behövs inget språk

Att det är uppskattat, det bekräftas i glädjen och lystern i barnens ögon när kollegan till Louise tar upp några degklumpar som hon formar till bollar och börjar jonglera. Då behövs inget språk. Men barnen är ändå intresserad av att lära sig.
 
- Ett av barnen – Ibrahim – har varit här länge nu. Han har lärt sig. När vi sjunger Imse Vimse, då säger han efter. Det är så roligt att alla sitter kvar och vill vara med, tycker Louise.
 
Det är mycket känslor i det här berättar Louise. Både glädje och förtvivlan – och maktlöshet. Men det som övervinner är glädjen.
 
- När jag går härifrån längtar jag redan till nästa gång jag får komma tillbaka.
Det är ingen tvekan om att det är ömsesidigt, för när det är dags för Louise och hennes kollega att gå, då följer alla barn med till ytterdörren. Där vill alla plötsligt kramas och säga ”hej”. För de flesta är det sista gången de träffas. 

 

Senast uppdaterad 2015-12-16